Galopp-Sverige är i sorg sedan förra veckans besked om tränaren Alex McLarens plötsliga bortgång. Nu meddelar sonen Julian att han tar över sin fars verksamhet. ”Jag ska föra arvet vidare. Det vet jag att pappa skulle ha velat.”
Det är en kall onsdagsförmiddag på Täby Galopp. Trettondagen till trots är det full aktivitet på stallbacken och Stall McLaren är inget undantag. Vi sitter stallets fikarum, vars väggar pryds av vinnartavlor och prisrosetter som vittnar om Alex McLarens framgångsrika tränarkarriär.
Över en kopp kaffe berättar Julian att det var ett självklart val att ta över tränarverksamheten.
”Det här är det enda rätta, så här fick det bli.”
Att Julian skulle satsa på tränaryrket har länge varit planerat, men inte att det skulle bli så här snart. Sedan i höstas har han amatörtränarlicens och i oktober köptes tvååriga Hunter Jack på auktion i England, som blev Julians första häst på träningslistan.
”Han är en väldigt okomplicerad häst som är enkel att ha att göra med. Det var meningen att jag skulle ha honom för att lära mig och få en mjukstart som tränare. Jag hade inte räknat med att plötsligt få elva hästar till…”
Det var måndagen den 28 december som Alex drabbades av en hjärtinfarkt. Han fördes medvetslös till sjukhus, där läkarna snart kunde konstatera att hans liv inte skulle gå att rädda. Natten till lördag somnade 59-årige Alex in för gott. Den svenska galoppsporten förlorade en mycket omtyckt och välkänd profil; familjen McLaren en älskad familjemedlem.
”Det är ofattbart att allting kan förändras på en timme… att något sådant ska hända en frisk och välmående person”, säger Julian.
Han har fortfarande svårt att förstå vad som har hänt.
”Pappa brukade åka iväg ibland, på auktioner och så. Det känns så nu, som om han bara är på semester. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.”
Samtidigt börjar det sakteliga smälta in att det inte kommer bli som förr. Julian berättar att verkligheten gör sig påmind när han kommer hem och ser alla blommor, och i kontakten med begravningsbyrån. Något av det svåraste var att ringa ägarna för att berätta vad som hänt.
Många trodde att stallet fyra starthästar på tävlingarna i söndags skulle strykas, men Julian valde att se till att hästarna kom till start.
”Att stryka dom fanns inte på världskartan. Hade jag gjort det hade nog pappa kommit ner från himlen och klappat till mig”, säger han med ett snett leende. ”Att få de fyra hästarna till start var mitt sätt att göra pappa stolt. Och jag är jättenöjd med resultatet. Alla fyra sprang bra.”
Nu ska Julian se till att verksamheten fortsätter att leva vidare. Redan på nyårsdagen såg han till att göra något som blivit en viktig tradition i stallet och sadlade upp 21-åriga Shaveling, som sedan sin sista start år 2002 har fungerat som hack och sällskapshäst.
”Något pappa alltid gjorde var att rida Shaveling först på banan den första januari varje år, före någon annan hann dit. Men i år låg pappa på sjukhuset. Så jag fick ta den turen själv.”
Rutinerna i stallet är långt ifrån obekanta för Julian, som har varit med i stallet till och från i nästan tio års tid.
”Fast jag började inte rida förrän jag var 21″, erkänner nu 28-årige Julian. “Jag tyckte galopphästar var för stora, för snabba och för läskiga!”
På sistone har Julian ridit ut hos Alex vid sidan av sitt jobb på ATG. Nu har han abrupt kastats in i livet som proffstränare och det är mycket som ska ordnas.
”Det är ett konstigt sätt att bli galopptränare på. Det är ju ingen naturlig övergång. Det har varit mycket nu i början med att få dagarna att gå runt, och få koll på alla uppgifter. Inte minst det administrativa, till exempel foderleverantörer och sånt.”
Onsdagsförmiddagen i stallet är ett exempel på det hektiska tränarlivet. Hästar ska ridas, fodras och skötas om. Julians telefon ringer. Längst ner i stallgången försöker hovslagaren bibehålla tålamodet med ett treårigt sto som vägrar stå stilla. Per-Anders och Cecilia Gråberg kommer förbi för att rida en tur.
”De har funnits där från första sekunden” säger Julian och uttrycker sin tacksamhet för makarna Gråbergs hjälp.
Flera andra personer har också hjälpt till, och många har hört av sig för att uttrycka sitt stöd. ”Det är många som ringt och skickat meddelanden. Man blir rörd och varm. Visst att alla är konkurrenter, men när det händer sådana här saker så blir vi alla en familj. Alla är väldigt hjälpsamma.”
En rad glada minnen och tokiga berättelser har delats med familjen, något som lockar till skratt mitt i sorgen.
Tillbaka i fikarummet. Julian hindrar stallkatten Cash från att äta upp osten på bordet.
”Han saknar också pappa”, säger Julian och klappar katten som gör sig bekväm i den nyblivna tränarens knä.
Nu försöker Julian att se framåt.
”Världen står inte stilla utanför. Nu ska jag fortsätta.”
Han berättar att dörrarna står öppna för nya hästar och ägare. Så fort det finns stall och träningsmöjligheter på Bro Park flyttar verksamheten dit.
”Pappa hade en enorm dröm att flytta till Bro. Han hade sett fram emot flytten och var oerhört engagerad i den.”
Härnäst gäller det att göra bra resultat under vintern. Julian sadlar ut tre hästar under söndagseftermiddagen på Täby.
”Jag tror att Dreams Cape har en bra chans. Han har halkat efter från start innan, men är han bara med dom andra ut ur boxarna borde han även vara med dom i mål. Jag blir inte förvånad om han vinner.”
”Hurry Lime är nio år nu och vill han så vinner han. Fanny Olsson rider och hon har sagt att hon ska få fart på honom, så nu är det upp till bevis!”
”Lovemeloveme får äntligen gå i ett lite mindre fält över en passande distans. En liten peng borde hon åtminstone få med sig”.
