”Det var väldigt tufft i början”

Det går bättre och bättre i Australien för Lisa Staples (f.d. Bivemark). Förra veckan vann hon fyra löp på banan i Esperance Bay. Men det var riktigt tufft i början, berättar Lisa.

I Sverige är klockan tio över tolv på måndagskvällen, i Perth i sydvästra Australien är den tio över sju på tisdag morgon. Över Skype berättar Lisa Staples, eller Lisa Bivemark som de flesta svenskar minns henne, att hon just kommit hem efter att ha träningsridit på morgonen.

”Banan öppnar klockan fyra, så jag brukar gå upp halv fyra ungefär.”

Den okristligt tidiga morgonträningen beror förstås på de höga temperaturerna, som under sommarsäsongen i Perth kan överstiga 40-gradersstrecket.

Just värmen var en av anledningarna till att Lisa reste till Australien. Det var hösten 2008 som Lisa tillsammans med vännen och lärlingen Therese Andersson bestämde sig för att fly den svenska vintern, och valet föll Perth i Western Australia.

”Vädret var det första som drog hos hit. Det var skönt att komma iväg från vintern. Tanken var att ta några månader i taget, men så träffade vi varsin kille…” säger Lisa med ett skratt.

Mer än sju år senare är de två svenskorna fortfarande bosatta i Perth. Therese träningsrider för tränaren Fred Kersley och har själv ett par hästar i träning. Lisa har fortsatt med sin karriär som jockey.

Orsaken till att Lisa numera heter Staples i efternamn är vågrumskollegan Craig, som hon träffade på banan. De gifte sig för nästan tre år sedan.

De tävlar ofta på samma banor och förra veckan hade makarna Staples en riktigt bra dag på jobbet. På banan i Esperance Bay 70 mil sydöst om Perth red de sammanlagt fem vinnare. Lisa vann fyra löp och Craig ett.

”Det var en kanondag! Jag visste innan att jag hade ganska bra ritter hela dagen. Två av dem hade jag vunnit på förut och jag hade ett par ritter till som jag tänkte borde kunna gå bra” säger Lisa.

Hur firar man en sådan dag?

”Vi firade med att hoppa på planet hem, och sedan körde jag fyra och en halv timme till Albany dagen därpå” skrattar Lisa. ”Det är mycket löp under sommaren, så det blir mycket körning och flygande. Det finns alltid någonstans man kan rida även om man inte har så mycket ritter på de stora dagarna”.

Just Esperance Bay är en av Lisas favoritbanor.

”Veckan innan, den 2 januari, hade vi två vinnare där var” berättar hon.

För två år sedan delade hon ryttarchampionatet på banan och det är fullt möjligt att hon blir ledande ryttare även denna säsong, då hon för närvarande leder med mer än dubbelt så många poäng som tvåan. Säsongen avslutas i mars med huvudlöpningen Esperance Cup.

”Jag tror att jag har en bra ritt i Esperance Cup i år, och det ser jag fram emot. Jag har aldrig vunnit cupen där”.

Innan flytten red Lisa totalt 60 vinnare i Skandinavien. I kombination med att hon hade haft ryttarlicens i mer än fyra år, innebar det att hon redan blivit professionell jockey i Sverige när hon reste till Australien.

”Många här trodde att jag var lärling, för jag såg så ung ut. Men jag hade ingen viktlättnad.”

Konkurrensen bland ryttarna var hård, berättar Lisa, och det var svårt i början.

”Jag fick inte den bästa starten. Det var väldigt tufft i början att få ritter över huvud taget. Jag hade någon här, någon där. Det går rätt snabbt att få en stämpel på sig om man inte rider så många vinnare. Det är svårt att börja så och sen visa motsatsen.”

Ett problem var också att hon inledningsvis var knuten till ett stall på mornarna, vilket gjorde det svårt att träningsrida för andra och därmed få chansen att rida löp för dem.

”Sedan jag började frilansa på mornarna har jag fått möjlighet att få många fler ritter och rida för fler tränare. Och har man fler ritter är det förstås lättare att rida vinnare!” säger Lisa med ett leende.

”Jag önskar att jag hade åkt när jag var lärling. Som lärling får man viktlättnad men också hjälp från bland annat lärlingsskolan.”

De senaste åren har det gått bättre och bättre. Sedan Lisa kom till Australien för sju år sedan har hon ridit 132 vinnare. Hon berättar att hon fortfarande tycker det är svårt att få bra ritter på de stora citybanorna, vilket i Perth är Ascot och Belmont.

”Någonting man alltid jagar är en City-vinnare. Att rida en lördagsvinnare är en big deal. Jag har bara ridit fyra eller fem lördagsvinnare sedan jag kom hit. Det är vår huvuddag och under sommaren är det Grupp- och Listedlöp nästan varje vecka, och det är fullpackat på banan.”

Istället rider hon oftare på provinsbanor och så kallade country-banor, där chanserna är fler.

”I Sverige är det svårt att få många ritter om man inte är en av de allra bästa. Men här finns det så många olika banor att rida på.”

”Det är lite olika från vecka till vecka, men det brukar vara tävlingar flera dagar per vecka. Det är löp här i stan på onsdagar och lördagar. På torsdagar är det löp på en provinsbana, och på fredagar och söndagar brukar det vara tävlingar på en provinsbana eller en countrybana”.

På måndagar är det kvalificeringslöpningar. Kvalen i Australien är annorlunda än den svenska motsvarigheten, berättar Lisa, och att rida kval är ett utmärkt sätt att få ritter i löpen.

”Det är som ett löp men inte lika tävlingsinriktat. Det kan vara tio hästar med och det är upp till 25 kval på en dag. Alla hästar måste kvala innan de startar för att bli godkända, och många hästar som haft semester får ett kval innan de löper. Kvalen är mycket till för lärlingarna också. Alla lärlingar måste rida minst 20 godkända kval innan de får börja rida i löp.

33-åriga Lisa berättar att hon satsar på att fortsätta rida, åtminstone några år till.

”Mina planer ändrar sig hela tiden! Men jag börjar bli lite till åren. Vi får se hur länge jag fortsätter att rida. För tillfället kan jag inte se mig göra något annat… jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag inte red löp. Men jag känner inte att jag vill ha barn och jag har en bra livsstil och en bra rutin här. Så om fem år rider jag förhoppningsvis fortfarande!”

Oavsett löpridning eller ej, så har Lisa inga planer på att återvända till Sverige.

”Det här är det bästa stället jag någonsin har bott på! Vi bor fem minuter från galoppbanan och det tar 20 minuter att åka till stranden. Livet här är så enkelt. Och dessutom är det varmt!”