I två inlägg på GalopSport har Rune Haugen och Flemming Velin krävt revision av dopingreglerna. Jag instämmer häri och vill till och med hävda att de kräver en helt ny utformning.
I hästsportsammanhang finns det tre typer av medel som omfattas av dopingreglerna. Den första är sådana ämnen som överhuvudtaget inte får finnas i hästar, såsom arsenik, kobolt, anabola steroider m.m. För dessa gäller att det räcker att visa att ämnet förekommer, det behöver inte kvantifieras. Denna kategori kan lämnas åt sidan.
Nästa ämneskategori är sådana ämnen som finns naturligt i hästen. Där har fastställts gränsvärden. Endast om dessa överstiges anses ett prov positivt. Något sådant ärende känner jag inte till att det någonsin förekommit. Skulle så bli fallet är det min uppfattning att en kvantifiering måste ske av ett ackrediterat laboratorium. Varken SLU eller Parislaboratoriet som används av de skandinaviska organisationerna är ackrediterade för att kvantifiera dessa substanser, vilket är en allvarlig brist. Mer härom följer nedan.
Det tredje området, och det som i praktiken är det allra vanligaste, är när en substans härrör från ett ämne som återfinns i legala läkemedel som används terapeutiskt för hästar. Det är här problemen uppstår. Exempel på sådana substanser som är frekventa i praktiken är flunixin och andra s.k. NSAID-produkter, koffein. plegisil, kortisonprodukter m.fl. För dessa ämnen förnekade länge de handläggande veterinärerna att det fanns några fastställda gränsvärden alls, vilket numera visat sig inte vara sant.
För åtskilliga av dessa ämnen finns sedan länge s.k. rapporteringsnivåer. Syftet med dessa är att vid så låga koncentrationer att de saknar relevans dessa inte skall anses utgöra ett positivt dopingprov. I det svenska reglementet står det uttryckligen att dessa ämnen skall publiceras på Svensk Galopps hemsida. Så har också skett, men där gränsvärdena/rapporteringsnivåerna skall återfinnas har man kryssat för dessa. Värdena, sägs det, är hemliga. Det framgår av en tidigare dopingdom mot Rune Haugen.
Detta är inte bara förvånande, det är upprörande och i direkt strid mot alla de principer som framhålls i demokratiska rättssamhällen. Det blir än märkligare då dessa rapporteringsnivåer återfinns öppet, med angivande av nivåer, på hemsidan för International Federation of Horseracing Authorities. Och dessutom följer man dem inte, i flera ärenden har man trots att rapporteringsnivån inte uppnåtts dömt tränaren.
Motsvarande regler finns inom WADA’s system för dopingbekämpning. Där fastställs gränserna och publiceras senast första oktober för att gälla från nästkommande årsskifte. Detta för att konsekvenserna av en användning skall kunna förutses. Och gränsvärdena tillämpas strikt. Ett sådant regelsystem kan naturligtvis godtas.
Och naturligtvis skall provet analyseras av ett godkänt/ackrediterat laboratorium som även omfattar kvantifiering, vilket alltså inte hästsporternas laboratorier uppfyller. Parislaboratoriet uttalar sig aldrig om kvantitet, medan SLU gör det på en separat handling där man tagit bort ackrediteringstexten. Enligt min uppfattning uppfyller de skandinaviska reglerna som de tillämpas inte ens de mest elementära rättssäkerhetskraven.
Till detta kommer att man säger sig tillämpa ett s.k. strikt tränaransvar. Sedan urminnes tid och härrörande från den romerska rätten gäller principen att inget straff utan lag och inget straff utan skuld, den s.k. legalitetsprincipen. Den svenska Högsta Domstolen har 2011 slagit fast att legalitetsprincipen medför att s.k. strikt ansvar inte får förekomma inom straffrättens område.
Man gick till och med vidare och sa att det även strider mot artikel sex av Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter. Till samma slut kom Norska Högsta Domstolen, i ett s.k. plenimål, så sent som 2014. Även en norsk motsvarighet till en svensk hovrätt kom i ett hästärende till samma resultat.
Den svenska Galoppöverdomstolen har i upprepade ärenden, senast gällande AM Brown för något år sedan, slagit fast att man tillämpar den s.k. legalitetsprincipen. Man, som juristen säger, analogiserar från straffrätten. Det är därför högst förvånande när man i sitt senaste avgörande, gällande hästen Who Knows, går emot detta och säger att man i stället skall analogisera från kontraktsrätten.
Enligt kontraktsrätten kan inte utdömas böter och påföljder kallas inte för straff. Och enligt dessa regler kan man möjligen döma ut skadestånd, men då måste organisationen visa vad skadan – i pengar – är. Enbart ideella skador ersätts ej. Man sätter helt enkelt sig över grundläggande rättssäkerhetsprinciper som vi annars anser vara kännetecknande för demokratier.
Och dessutom är man helt ologisk. Man tillämpar helt enkelt inte principen om strikt ansvar. Samma dag som Ansvarsnämnden behandlade ärendet Who Knows, behandlade man även ett travärende. Där skyllde tränaren det positiva provet på en anställd. Det godtog man och friade tränaren, trots att det enligt min uppfattning gällde s.k. principalansvar. Tränaren skall väl rimligen svara för vad anställda gör. I andra ärenden för kanske tiotalet år sedan – fallet Order by Fax m.fl. – fällde man tränaren för vad en anlitad veterinär utan tränarens vetskap hade gjort. Helt ologiskt. Vi har sedan alla fall med foderförorening.
Där frikänns regelmässigt tränaren. Tanken bakom detta är att det skulle vara oskäligt när orsaken till det positiva provet orsakats av annan än tränaren. Den tanken kan man väl sympatisera med, men det är inte strikt ansvar. Den principen måste väl tillämpas generellt i så fall. Och då pratar vi inte om ett strikt ansvar i juridisk bemärkelse, möjligen om ett strängt ansvar. Det är, som juristen uttrycker sig, fråga om ett ansvar med omvänd bevisbörda. Vid ett positivt prov har tränaren att bevisa att han eller hon inte har varit orsaken till det positiva provet. Och det måste gälla generellt, inte bara vid foderföroreningar och för anställda.
I ett läge när trav och galoppsporten fastställer reglerna och när man samtidigt tillsätter ledamöterna i de dömande organen finns det en uppenbar risk att dessa lojalt följer organisationens uppfattning om hur man skall tillämpa dessa. Man är inte oberoende och självständig.
Detta problem har uppmärksammats av Riksidrottsförbundet och av ledande personer inom dopingbekämpningen, med Arne Ljungqvist i spetsen. Man vill ha till stånd en organisation som är frikopplad från Riksidrottsförbundet, en Nationell Anti Doping Organisation – NADO – , för att uppfylla de krav som ett demokratiskt rättssamhälle ställer.
Det vore något för Skandinavisk trav och galoppsport att haka på. Och att anpassa sig till samhällets regler. Vi behöver naturligtvis ett starkt djurskydd, men även ett starkt rättssäkerhetsskydd. Och dessa två kan leva parallellt vid sidan utan motsättning.
Att vi likt Haugen och Velin hävdar behöver en radikal och förutsättningslös översyn av reglerna är väl uppenbart. Och det innan frågan kommer till prövning i allmän domstol. Sporten är skyldig sina aktiva att ha ett regelsystem som inte strider mot grundläggande regler och som sannolikt inte står sig vid en “riktig” domstolsprövning. Det är i alla fall min uppfattning.
Brottby den 25 mars 2016
Mats Müllern
