För galoppsportens del kan man betrakta den skandinaviska marknaden som i stort sett helt integrerad. Utbytet mellan länderna är mycket stort. De flesta av de aktiva jockeyerna tävlar regelmässigt på de svenska, norska och danska banorna. Regelsystemen är likartade och skillnaderna är små.
Möjligen med undantag av reglerna för användning av spö. De skandinaviska huvudorganisationerna har regelbundna regelkonferenser med det uttalade målet att reglerna skall harmoniseras. Ett naturligt mål då man vill underlätta utbytet av tävlande och förutsättningarna härför.
Men hur har reglerna tillämpats?
Jag kan inte se att det skett någon närmare analys härav. Jag har sedan mer än fyrtio år biträtt primärt jockeys i ansvarsärenden och tagit ställning till om galoppdomstolarnas beslut skall överklagas.
Jag har säkerligen biträtt i hundratals överklagandeärenden. Under senare år har jag bibringats en intuitiv känsla av att praxis i vart fall i Sverige har förändrats.
Av den anledningen satte jag mig ner och gick igenom galoppdomstolarnas och voldgifternas beslut under 2020 i de skandinaviska länderna fram till 20 november. Härvidlag tog jag inte med de danska provinsbanorna, närmast av praktiska skäl. Resultatet torde inte vara avhängigt av praxis där.
Resultatet tycker jag tillåter säkra slutsatser. Det förhållandet att säsongen varit extrem i visst hänseende på grund av coronapandemin har enligt min uppfattning inte påverkat utfallet av undersökningen.
Siffrorna redovisas nu i form av att jag mätt antalet dagar med ridförbud som utdömts. Två kategorier svarar nästan för alla ridförbud, nämligen reglerna om vårdslös ridning som lett till att annat ekipage störts, eller reglerna om hur man får använda ridspö.
I det senare avseendet skiljer sig reglerna åt då det i Norge inte är tillåtet att ens ha med ett spö i alla andra löpningar än tvåårs- eller hinderlöpningar.
Andelen norska ridförbud orsakade härav torde därför kunna bedömas vara underrepresenterade. Brott mot reglerna här kan antingen bestå i att man använt spöet på tvååringar eller att man använt tyglarna som ett substitut till spöet. Enbart tre hinderlopp genomfördes varför de inte påverkar utfallet nämnvärt.
På Bro Park har fram till den 20 november dömts ut 63 dagars ridförbud, varav 46 för felaktigt bruk av spö. Resten torde så gott som uteslutande vara fall av vårdslös ridning. Ett fall av invägning med undervikt finns också, med fem dagars ridförbud. ( Sedermera efter överklagande nedsatt till tre dagar ).
På Jägersro, där säsongen har en löpningsdag kvar, har dömts ut 52 dagars ridförbud, varav 15 för felaktig spöanvändning.
För Göteborg har man dömt ut 17 dagar, varav 6 för brott mot spöreglerna.
Totalt för Sverige har således dömts ut 132 dagars ridförbud, varav 25 för spöförseelser.
Tävlingarna på Blommeröd har inte beaktats. Jag har inte heller beaktat att ett antal av avgöranden som är eller har varit föremål till överklagande till Galoppöverdomstolen.
Tre avgöranden har fattats under året varvid Galoppöverdomstolen har satt ned antalet dagar med fem dagar. Cirka åtta avgöranden avvaktar beslut, som försenats på grund av pandemin.
För norsk del gäller att man efter avslutad säsong har dömt ut 14 dagars ridförbud varav sex dagar för brott mot spöreglerna.
På Klampenborg är motsvarande siffror 17 dagars förbud, varav 6 dagar för spöförseelse.
Genomgången av rapporterna har skett manuellt, varför vissa felkällor skulle kunna förekomma. Dessa bedöms dock vara av mindre betydelse och påverkar inte de övergripande slutsatserna jag tycker att man kan dra av materialet. För att få siffrorna helt jämförbara borde jag kanske ha beaktat att antalet lopp i Sverige överstiger antalet i Norge och Danmark.
Diskrepansen mellan de svenska siffrorna å ena sidan och de dansk/norska å andra sidan är emellertid så betydande att slutsatserna inte påverkas av antalet löpningar i respektive land.
Den intuitiva känsla som jag hade när jag påbörjade utredningen visade sig vara sann. Bestraffningspraxisen i Sverige är väsentligt strängare än i övriga länder. Och det är min uppfattning, baserad på upplevd erfarenhet, att praxis skärpts under senare år.
Detta torde bero på att kamerautrustningens kvalitet har förbättrats. Möjligheten att i efterhand granska filmerna är nu bättre, även om kvaliteten borde förbättras ännu mer. Särskilt den s.k. patrullfilmen är bitvis undermålig.
Avgörande för besluten är säkerligen, såvitt gäller vårdslös ridning, hur man tolkar filmerna. Vid tillämpning av reglerna krävs för att en jockey skall kunna hållas ansvarig och straff kunna utdömas att vederbörandes ridning måste bedömas som vårdslös.
Man måste skilja på en störningsorsak som beror på hästens uppträdande och en som förorsakas av jockeyn. Man kan inte bestraffa en jockey för att en häst vinglar av trötthet på upploppet eller att den skyggar för hästar som kommer bakifrån eller andra störningsmoment.
Galoppöverdomstolen har i ett beslut nr 15/2016 uttalat hur man principiellt skall bedöma vårdslöshet.
Man anför “För att bedöma om oaktsamhet föreligger måste det göras en jämförelse mellan ett bevisat faktiskt handlande och vad som kan anses utgöra ett tänkt aktsamt handlande i den aktuella situationen.” Man skall jämföra med vad en hypotetisk ansvarskännande person skulle ha antagits göra i samma situation.
Ett konstaterande av oaktsamhet innebär ett klander av eller en kritik mot vederbörandes handlande. Man skall således ställa sig frågan om man konstaterat en störning vad skulle jockeyn ha gjort för att kunna förhindra att störningen uppkommit.
Det är denna sista prövning som enligt min uppfattning ofta går fel. Efter att man utifrån filmen konstaterat en störning ställer man sig inte frågan vad jockeyn kunde ha gjort för att undvika störningen och man konstaterar rakt utan närmare motivering av att man bedömt jockeyns agerande som vårdslöst.
Detta beror oftast enligt min uppfattning på en bristande förståelse för förhållandena som råder under löpningar.
En galopphäst färdas i en fart av 16 meter per sekund och väger 500 kilo. Om en häst vidtar någon åtgärd som kan innebära störning av andra ekipage skall således jockeyn korrigera hästen. Men man måste beakta en reaktionstid.
Inom friidrotten anser man att en kortare reaktionstid än tre tiondels sekund är en tjuvstart. Tar man samma reaktionstid som gällande vid löpningsridning skall man ha klart för sig att hästen hinner förflytta sig cirka fem meter. Under denna tid uppträder oftast störningen.
Men galoppdomstolarna beaktar inte detta och håller påtagligt ofta jockeyn ansvarig på ett sätt som liknar s.k. strikt ansvar eller vad juristen kallar fingerad oaktsamhet.
En jockeys möjligheter att påverka sin häst är begränsad. Till sin hjälp har han enbart tyglarna och ett spö. Möjligen skall man också räkna dit vikthjälper och skänklar. Möjligheterna att påverka hästens beteende om den gör annat än att springa rakt fram är således mycket begränsade.
Detta måste enligt min uppfattning beaktas. Galoppdomstolarna måste motivera sina beslut, när man kommer fram till att beteendet är vårdslöst, med vad jockeyn skulle ha gjort för att undvika situationen.
Och det med full insikt i jockeyns begränsade möjligheter till påverkan.
Och bedömningen måste vara realistisk och beakta en rörelseenergi av 16 meter per sekund och en massa av 500 kilo.En häst reagerar inte som en bil; vrider man på ratten svänger bilen. Så enkelt är det inte att styra en häst Jag har en känsla av att man sneglar på förhållandet till spelarna. Man vill verka kraftfull och tror sig tillvarata deras intressen. Men det får inte gå ut över de aktiva jockeyerna.
De ovanstående siffrorna utvisar enligt min uppfattning en betydande skillnaden mellan galoppdomstolarnas praxis i Sverige å ena sidan och övriga Nordiska länder å andra sidan. Diskrepansen är så stor att den inte har någon annan förklaring än grundläggande skillnader i bedömningen av vad som är vårdslös ridning.
Skillnaden såvitt avser spöanvändning kan säkerligen förklaras av skillnaden i reglerna. I det närmaste totalförbud i Norge och en treslagsregel i Sverige. Att spöreglerna skiljer sig åt i Skandinavien är ett faktum och säkerligen inte mycket att göra åt. Men att bedömningen av vad som är vårdlös ridning uppvisar betydande skillnader mellan länderna är däremot ett stort problem.
Det är svårt att förklara när reglerna i de tre länderna i stort sett är desamma.
På en marknad som är gemensam är det djupt otillfredsställande att så stora skillnader uppkommit. Det finns anledning för organisationerna att ta upp frågan till en seriös behandling.
Kanske är det dags att utse mer professionella galoppdomstolar som turnerar runt och ersätter de lokala galoppdomstolarna. Det skall då vara fråga om en mindre grupp personer som reser runt och utövar bevakningen av regelefterlevnaden. Det skulle säkerligen leda till en mer enhetlig tillämpning. Och det är mot bakgrund av siffermaterialet ovan nödvändigt. Och man behöver också se över reglerna för att om möjligt bli mer enhetliga och tillrättalagda.
Samt också i mer detaljform utforma anvisningar för hur olika situationer skall bedömas.
Att bestraffa jockeys mer i Sverige än i övriga Norden är något som måste korrigeras. Ett naturligt mål för kommande regelkonferenser. Men, till sådana bör man inbjuda representanter för jockeykåren för att få en mer allsidig belysning. Det har man inte gjort hittills.
Brottby den 21 november 2020
Mats Müllern
